Tumhyvel

Jag har alltid svurit över vår osthyvel i stugan. Osten liksom krullar sig istället för att bli till en skiva.
Idag har jag omvärderat osthyveln. Den är vass som fan.

Det började strax före middag. Jag stekte på några hamburgare som vi skulle käka innan den sista bastun innan vi åkte. När hamburgarna var klar skulle jag lägga på en skiva ost. Jag skulle bara lite snabbt ta bort den hårda kanten på osten. Tyvärr slant jag lite med osthyveln.

Om ni inte gillar att läsa om blod så kan ni sluta läsa nu.

Osthyveln attackerade min vänstra tumme och jag började blöda som halalslakt. Blodet pulserade ur min tumme. Fingertoppen var borta! Min vänstra tumme var skadad. Min tummeto(tt)pp var borta.

På med allt på tummen för att försöka stoppa blödningen. Kompress, gasbinda och kirurgtejp.

En svimmning var nära, men jag tuffade till mig och försökte verka oberörd. Allt lugnade ner sig. U skulle ta över matlagningen och såg en liten bit på diskbänken.
-Vad är det här? Ost?
- Ost? Nä, få se, det är nog min tummetopp!

Det var en stor bit! En stor bit av min kropp låg på vår diskbänk. Den var så stor så jag tvekade på om jag skulle slänga den eller inte. Kanske gick den att sy tillbaka?

Barnen fick lite mat och vi kastade oss iväg till Sundsvall med tummen i jättebandage.

Mot primärvårdsjouren. Dags för nästa kapitel.